Om Mammuter Og Hårete Fisker

- Tekst av Rune Stordahl -

Ok, først må vi ha litt matnyttig informasjon om det musikere liker aller best, nemlig å prate om seg selv! Introduser bandet og fortell oss om favoritter innen mat og drikke, kultur, musikk, lingvistikk, matematikk og etikk. Og så er det selvfølgelig kult om dere kan avsløre hvem som «bosser de andre rundt», hvem som er nestkommanderende, hvem som skriver musikken, hvem som slipper de sureste fisene, hvem som skriver musikken et... I det store og hele; lat som om dette er et et slikt faktakart à la Okej! Den vanlige biografien kan alle lese på nettsiden deres, så gå bananas her! Ok! Ja, David och jag (Rikard) träffades i gymnasiet men det var inte förrän i trean som vi bestämde oss för att göra nåt ihop. Vi bildade då ett grungeband och spelade en massa och det var jävligt skoj! Men vi gillade båda verkligen King Crimson och bestämde oss för att vi skulle försöka göra något liknande och på den vägen är det. Jag vet egentligen inte om det är någon av oss i bandet som bestämmer mer än någon annan... Jag antar att jag kan vara lite känslig med låtarna i och med att jag skriver det mesta, så om någon vill ändra på nåt eller så där så kanske jag blir lite gnällig och tycker personen i fråga är dum i huvudet. Men oftast kommer vi överens rätt bra! Vi är nog alla lite knasiga, men vi trivs bra ihop och brukar ha jävligt roligt när vi är ute och åker. Man har nästan aldrig tråkigt på en Beardfish-turné, men det kan ju förstås ha att göra med hur mycket öl vi bälgar i oss, och då speciellt om vi är i Belgien! Annars är vi väl rätt lugna snubbar hela bunten, Robert och Magnus är Liverpool-supporters och gillar därmed att sitta och titta på fotboll, något som jag däremot avskyr. David är en hemlig filur som till exempel inte berättade för oss att han tatuerat sig nyligen, utan Magnus såg det av en händelse. Personligen är jag en riktig tv-serie junkie och kan sitta hela dagar och bara glo på tv’n, älskar Twin Peaks och Lost, men kan även skryta med att ha sett samtliga 692 avsnitt av den australiensiska serien Kvinnofängelset (Prisoner Cell Block H).

Hoho, det var kanskje litt mer info enn vi trengte! Vi runder av det innledende fjaset med en liten ting jeg har lurt litt på. I Norge pleier vi nemlig å kalle svenskene for «Söta bror». Er det grammatisk korrekt og er dere veldig søte i Sverige? Äh, jag har inte en aning!! Jag tycker nog inte att svenskar är särskilt söta, om jag ska vara ärlig. Tycker nog att norrmän är sötare, haha!

Beardfish fyller ti år i 2011. Er dette noe deres skal feire? Ser dere på dette som en milepæl og et sted i tid hvor dere nå stopper opp og gjør opp status eller er det bare et tall som tilfeldigvis har dukket opp langs veien? Vi kom ju liksom på det själva för ett tag sedan att det faktiskt har gått tio år! Det känns lite konstigt... Jag sitter för tillfället och leker med en massa gamla outtakes och demos osv för en eventuell ”Early Years”-platta! Det finns en hel del roliga grejer, bland annat en inspelning vi gjorde innan första plattan (som var tänkt att bli första plattan) samt även en massa flummiga demos av låtar som blivit annorlunda i sina slutgiltiga versioner och så där. Vissa av grejerna har dock rätt risig ljudkvalitet, men det kan nog bli jävligt roligt ändå. Vi vet dock inte hur vi kommer att gå till väga med denna samling, antingen släpper vi den fysiskt på en CD, eller så gör vi bara ett digitalt släpp. Hur vi än gör så kommer det bli en billig historia för konsumenten, haha!

Siden det nå likevel gått ti år, hva med å mimre litt og se tilbake på veien som ligger bak dere? Hva har vært høydepunktene, nedturene, gledene og sorgene siden bandet ble dannet i 2001? Få gjerne med noen ord om alle skivene deres også, hva dere syns om dem da og hva dere syns om dem nå. Ja du, det var en mastig fråga! När vi bildade bandet så lattjade vi mest på repen och sådär, till och med inspelningar vi gjorde hade en tendens att balla ur rätt rejält faktiskt. Det var först när Mange och Robban kom med i bandet som det blev lite mer allvar. Sen är ju David och jag lite äldre också så jag personligen antog väl någon slags pappa-roll, haha! Nej då, men lite så var det nog. När Stefan (Aronsson – keyboards och flöjt på första plattan) slutade strax innan vi släppte ”Från En Plats Du Ej Kan Se...” så blev vi jävligt disciplinerade. Jag skyller inte på Stefan att vi repade mindre tidigare på något sätt, men det var väl snarare så att vi andra bodde närmare varandra så helt plötsligt kunde vi träffas och spela oftare. Jag skrev låtar som en besatt och det blev mer och mer invecklade grejer. Jag har aldrig riktigt varit så intresserad av att skriva grejer i kluriga time signatures osv, utan snarare melodier och harmisar som skär sig lite. Sen började jag spela en massa musik av Zappa tillsammans med bland andra Per Nilsson (gitarrist i Scar Symmetry) i ett band som hette Homo Zappians. Vi gjorde bara ett fåtal konserter, men en av dem var tillsammans med Mats Öberg från Mats/Morgan och det var ju fruktansvärt roligt! Att spela Zappa gjorde mig helt galen, men på ett bra sätt för Beardfish tror jag. Jag blev besatt av att allting skulle vara time-mässigt korrekt och ville verkligen att vi som band skulle anstränga oss för att spela allting så bra som det bara gick. Robert har faktiskt alltid varit lite så om jag ska vara ärlig, så det var inget problem att få med honom på noterna.. Att spela Zappa gav mig även en knuff i ryggen vad gällde melodier och val av ackord osv och ungefär som att man utvecklar en palett (shit vad fånigt det här lät nu då!) så hittade jag helt plötsligt helt nya vägar att gå, speciellt på keyboard. Första plattan gav vi ut själva och vi lyckades hitta några distributörer som ville kränga den åt oss. Men vi har alltid varit jävligt dåliga på det här med att marknadsföra oss och vid det här laget hade vi redan börjat sikta in oss på vår nya skiva som skulle komma att heta ”The Sane Day”. Vi repade fruktansvärt mycket och hade så jävla mycket material att hälften skulle (bokstavligt talat skulle det visa sig) vara nog. Vi hade spelat in fem låtar på våren 2004 som skulle hamna på skivan (fyra av dem gjorde det också) men vi behövde ju spela in resten, så våren 2005 gjorde vi en lustig sak på inrådan av en polare som heter Björn Arnell. Vi hyrde en gammal scoutstuga mitt ute i skogen utanför Gävle och bosatte oss där i en vecka för att spela in. Vi hade med oss inspelningsutrustning som Björn lånade ut till oss och även en hel arsenal med synthar och keyboards (inklusive ett stort jävla Yamaha CP-80). Vi spelade in hela dagarna och nätterna och när vi var klara så hade vi två plattor! Så när vi skulle skala ner allting kunde vi inte komma överens om vilka låtar som skulle slopas.. Vi släppte en dubbel-CD helt enkelt, något som ingen i vår lilla stad hade gjort förut vilket kändes rätt coolt! Så här i efterhand ångrar jag ingenting, jag tycker ”The Sane Day” är en av de coolaste plattor vi har gjort faktiskt och den innehåller en jäkla massa låtar som vi fortfarande kör live. Nä, nu orkar jag inte skriva mer historia, det finns en massa på hemsidan som ni kan kolla in. Jag kan prata lite om skivorna dock.

”Från En Plats Du Ej Kan Se” (2003) Vi spelar inte så jävla bra på den plattan kan jag tycka.. Disciplinen hade inte riktigt infunnit sig, haha! ”Poison Ivy...” är väl ett undantag, den kommer jag aldrig ihåg hur man lirar! Men det finns några coola låtar och det faktum att tre av dem är på svenska tycker jag om. Jag har inte skrivit på svenska sen dess, vilket är lite synd faktiskt. Jag har helt enkelt inte haft någon inspiration... Tvärtemot Magnus så tycker jag faktiskt om trumljudet! Det är lite yllevante över virveln på något sätt.

”The Sane Day” (2005) Ah, ”Love Story”! Jag tror inte att det finns någon annan låt som tagit en sån drastisk vändning från en stor hög med skit till bland det bästa vi någonsin gjort! Vi hade väl inga särskilda förväntningar på Sane Day, men den tog sig runtom i världen på något oförklarligt sätt, kanske med hjälp av Hansi på Progress Records faktiskt. Helt plötsligt var det en massa distibutörer som mailade oss och ville köpa skivor och tillsist fick vi faktiskt trycka fler plattor för vi hade sålt slut på de första blygsamma 500 exen vi tryckt upp, haha! Den tog sig även till USA och närmare bestämt arrangörerna för den lilla progfestivalen ProgDay, så 2006 åkte vi över Atlanten första gången för att spela i North Carolina. Jävligt kul! Sane Day har många låtar som jag älskar, men vi var lite slappa under inspelningen på några ställen och släppte igenom några halvtaskiga tagningar osv. Tycker nog att den håller bra ändå!


”Sleeping in Traffic: Part One och Part Two” (2007 & 2008) Vi hade redan spelat in SIT1 när vi var i USA sommaren 2006, förutom en låt som vi spelade in när vi kom hem. Sen hörde InsideOut av sig, för Roine Stolt från Flower Kings hade rekommenderat oss. Vi skrev kontrakt på tre plattor och bestämde oss för att döpa skivan efter den längsta låt vi skrivit, skrev den redan 2002 faktiskt. Så vi byggde båda plattorna efter den, helt enkelt. Jag var lite skraj över produktionen på SIT1, för vi hade spelat in den i replokalen på en lånad 16-kanals rullbandspelare och jag tyckte att den lät ganska skränig faktiskt. Tre av låtarna (bland andra Roulette) var dessutom inspelade på min gamla 8-kanaliga digitalporta, haha! Men Thomas och de andra på InsideOut tyckte det lät bra och så här i efterhand håller jag faktiskt med. Det låter rätt vintage om skivan på något sätt och låtarna är jäkligt varierade i stil.

Vi hade redan spelat in ”Sleeping in Traffic” när del 1 släpptes faktiskt, så vi hade bara halva skivan kvar att spela in. Vi bestämde oss för att göra en ”Beardfish” och åkte återigen ut i skogen för att spela in resten. Den här gången filmade vi dessutom en massa därute och det blev en liten flummig making-of som florerar på nätet någonstans. Jag tyckte SIT2 var hur bra som helst medan vi höll på med den, men nu i efterhand så är det den Beardfish-skiva jag lyssnar minst på faktiskt. Jag älskar dock ”Into the Night” och ”The Hunter”. Faktum är att jag gillar de flesta låtarna på skivan, men det är otroligt sällan jag lyssnar på den. Det är ju den platta som folk verkar gilla bäst så det är ju kul.

”Destined Solitaire” (2009) Vi åkte återigen ut i skogen för att spela in vintern 2008, närmare bestämt på julafton (så var det även med SIT2 kom jag på nu!). förmodligen den sista vistelsen där för oss. Vi hade varit ute på turné med The Tangent och Ritual tidigare under året och sen kom det en massa nya låtar så fort vi kom hem, vissa hade väl redan kommit innan det också förstås... Men inspelningen var jobbig, fy fan.. Det var mycket tjafs och vi hade väldigt bråttom att få klart allting. 78 minuter musik skulle spelas in på fem dagar! Vad som är jävligt skumt är dock att det är nog den skiva som vi spelar allra bäst på i min mening – vi kanske borde hata varandra lite mer så skulle vi kunna göra tio plattor om året?? När Destined släpptes så var det meningen att vi skulle åka på en turné som förband åt Dream Theater och deras Progressive Nation paket med Zappa Plays Zappa och Pain of Salvation. Tyvärr så gick SPV (som ägde 50% av InsideOut då) i konkurs och vips så försvann vårt turnéstöd och vi var tvungna att ställa in. Samma sak för PoS. Det tog rätt hårt på oss som band faktiskt och det tog ett bra tag innan vi började spela igen. Det som skulle bli ett av bandets absoluta höjdpunkter dittils blev det största fiaskot istället. Nej, jag orkar inte tänka på det! Det kom mycket ångestladdat material där ett tag, men en del av det använde jag faktiskt till mitt soloprojekt Gungfly istället för till Beardfish. Det kändes enklare att sjunga om oss när det inte var vi som spelade liksom! Så några låtar på den kommande Gungfly skivan ”Lamentation” (ja ni hör ju på namnet!) är tillägnade Beardfish.

”Mammoth”(2011) Vi började repa nytt material hösten/vintern 2009 dock och det var rätt hårda grejer skulle det visa sig. Jag hade lyssnat en hel del på hårdrock och metal och ville helst av allt bara spela gitarr med disten på fullt på Marshall-stacken och skrika av mig en massa. Så ”The Platform” och ”Green Waves” var väl bland de första låtarna som blev klara tror jag. Vi bokade studiotid i april 2010 och började spela in. Fy fan vilken bra inspelning, ska jag säga! Allt flöt på som på räls och det var en ren lycka att gå dit varje dag. Det enda dryga var när vi skulle lägga sång. Jag jobbar mycket med coverband och barpiano och skit för att överleva och de senaste åren har jag väl mer eller mindre slitit ut rösten, så att lägga sång på de här låtarna som dessutom är rätt krävande var ett rent helvete! Men det blev faktiskt riktigt bra när jag hade kommit över det värsta, för mycket satt så klart i skallen. Det blev mycket omtagningar dock. Vi har en del förhoppningar för ”Mammoth” och än så länge har ju recensionerna faktiskt varit jäkligt positiva så det känns hoppfullt! Vi testade materialet lite när vi var ute och turnerade med Pain of Salvation i höstas och det kändes hur bra som helst! Att vara på turné med det gänget var också en grym upplevelse och vi hade otroligt roligt tillsammans!

Jag vet inte riktigt vad som varit de största höjdpunkterna med Beardfish genom dessa tio år, men det händer roliga och tråkiga grejer om vartannat. Det är ett grymt roligt band att spela med dock, alla borde få prova!

Er dere den type band hvor man bør starte på begynnelsen av karrieren eller kan en potensiell fan starte med hvilket som helst album? Personlig ble jeg introdusert for Beardfish via «Sleeping in Traffic Part 1» og som en konsekvens har jeg ikke sjekket ut de to første skivene til bandet. Burde jeg gjøre noe med det? Jeg ser at «The Sane Day» er tilgjengelig på Spotify, mens debuten ikke er det. Noe spesiell grunn til dette og hva syns du om at albumene deres er tilgjengelige via en slik tjeneste? SIT1 är en bra platta att börja med tycker jag.. Men ja, du kan ju ha missat nåt kan jag tycka! The Sane Day finns ju som sagt på Spotify och det är väl Progress Records som har valt att lägga ut den där, vet inte varför inte första finns. Det är originalversionerna som finns tillgängliga iaf, även om första plattan är re-mastrad och innehåller extra spår. Ang. Spotify osv så har jag aldrig varit ett fan av varken mp3 eller streamad musik överhuvudtaget, men det är ju bara för att jag personligen gillar fysisk media så mycket. Tycker dock att det är för jävligt att man inte ska kunna få betalt för det jobb man lagt ner på musiken och än så länge är det inte många kronor som trillar ner för att musiken finns tillgänglig hos dessa musiktjänster.

I et av promobildene deres kjenner jeg igjen «SIT 1» og «The Sane Day», men ikke den LP-en som han som ligger på bakken holder. Og det må jo oppklares! Jeg regner med at resten av verden er like spent som meg og du må gjerne redegjør for hvorfor det ble akkurat den vinylen som fikk hedersplassen mellom hendende. Ellers må jeg si at dere ikke er veldig attraktive eller kjekke, eller til og med søte, på promobildene så det var jo flaks at du viste såpass til selvinnsikt på mitt spørsmål tidligere i intervjuet, haha! (beklager den) Er disse bildene kun et nødvendig onde? Det ser ikke ut til at dere er veldig komfortable foran kameraet. Og hva er greia med å blande inn lilla i svart/hvitt-bilder? Det där var ju typ tio frågor, samt en förolämpning eller två! Ärligt talat så hatar vi att ta promobilder så oftast brukar vi bara träffas, gå ut någonstans med en kamera och ta bilderna själva. Det är ju så jävla tråkigt!! Men ok, LP-skivan är Roland Cedermark’s (en svensk dragspelslegend, och du vet ju förmodligen vad jag tycker om dragspel... oj,oj,oj, det börjar bulta bara av att skriva om det!) ”Rag of the Rags”, en fantastiskt svängig skiva från 70-talet någon gång – förmodligen en av mina absoluta favoritskivor. Bilden togs i mina kvarter på Brynäs i Gävle, utanför Stenebergskyrkan för att vara exakt. David lekte lite med bilden i Photoshop. På bilden står vi så här: David Zackrisson, Robert Hansen, Rikard Sjöblom, Magnus Östgren. Du glömde ju den bästa frågan, om bilderna av omslagen är riktiga? Det är dem iaf, det är 90x90cm oljemålningar av våra skivomslag.

På mitt spørsmål angående å være signet på InsideOut, og hvilken musikk de vanligvis assosisseres med, kommer det er knapt og diplomatisk svar. Det är ett stort bolag, och det är ju både bra och dåligt. Hittils har de varit ganska kassa på att marknadsföra våra plattor, men det känns som att de börjar bättra sig. Och de är trevliga för det mesta. Jag är inte heller särskilt intresserad av all prog-metal de släpper.

Ok, det er tid for mer selvforherligende og narsistisk dyrking! Hvilken Beardfish-låt liker du aller best (og det kan ikke være noenting fra «Mammoth»)? Personlig syns jeg «Harmony» er den den beste låta dere har gjort og et av få spor jeg kan ha på repeat kontinuerlig uten å gå lei. Den har alt en fantastisk sang trenger: uforutsigbar struktur, beinrå instrumentale passasjer, glimrende melodier og et overveldende, kraftig og sjelfullt vokaspor. Jeg får frysninger på ryggen hver gang vokalen går over i falsett mot slutten av låta. Pur genialiet! Kul att du gillar ”Harmony”! Om det inte vore för att jag var lite trött på den själv så skulle jag nog säga ”Roulette”, för den innehåller nog nästan allt som är bra med en Beardfishlåt kan jag tycka, men vi har spelat den för mycket. Och ingenting från nya, säger du... Ja, men jag tror nog att jag väljer ”Roulette” ändå, för den har liksom både lite heavy (speciellt live då), lite fin ballad-feeling, en skitdryg synthmelodi som man måste lira med en hand, samt det där proggiga med folkmusik-inslaget i slutet och så där. Plus faktumet att jag är mycket nöjd med texten! Den är lite skönt ifrågasättande utan att lida av pekpinne-syndromet.

Alright! Det nye albumet er ute sent i mars og sjøl om du allerede har pratet litt om det, så må vi spikre litt flere detaljer. Først og fremst; tittelen «Mammoth». Denne gangen er det ingen låter som heter akkurat det, til forskjell fra alle deres tidligere album. Noen spesiell plan bak dette? Vi behövde ett namn till plattan och det kändes som att Mammoth passade in med musiken och en del av texterna dessutom. Vi har ju den där ”stenlåten” som handlar om något slags sökande genom världens historia, berättat av en stor jävla sten, eller flera (som blöder på framsidan dessutom). I ”The Platform” har vi även första versen:

“Sing a song for me in the snow while we dance so slow
I know we’ll die here somewhere, someday soon…
There are no signs that this ice will melt,
and there is no spring, no birds will sing,
no birds will sing, so we should sing instead
let’s keep on singing”

Det skulle kunna handla om såna där små gulliga ice-age-bebis-mammutar som springer runt och leker hejvilt och har det bra innan det blir skitkallt och de dör av vad de nu dog av. Men som sagt, den främsta anledningen var bara att vi tyckte namnet lät schysst och passade musiken till stor del.

Jeg leste at du, Rikard, syns at det nye materialet er litt hardere og røffere enn tidligere eskapader. Hva tenker du spesifikt på her? Death-growlingen var for eksempel med allerede på forrige skive. Personlig syns jeg at dette er deres mest tilgjengelige skive så langt (av de jeg har hørt, naturlig nok). Soundet er litt mer møkkete, riffene er mer i 70-tallsgata, Zappa-influensene er ikke så tydelige (om tilstede i det hele tatt) og melodiene er lettere å gripe fatt i. Det er nesten som dere har redefinert Beardfish. Noen tanker angående dette? Ja, alltså att skivan är hårdare än våra tidigare grejer tycker jag inte det råder några tvivel om. Men vi hade väl en tanke om att det skulle låta mer metal om introt till ”The Platform” än det faktiskt gjorde som färdig produkt. Samtidigt så är ju faktiskt hårdrock och metal betydligt mer mainstream än den musik vi ägnat oss åt på tidigare plattor, så att du skriver att den är mer ”tilgjengelig” är inte så konstigt tycker jag och jag håller dessutom med! Men ränderna går ju inte ur så lätt, så det finns ju fortfarande tillräckligt mycket prog på plattan för att man ska dansa tills kossorna går hem. Jag håller nog däremot inte med om att Zappa-influencerna inte finns där, men du kanske tänker på humorn bara? För den har inte en stor roll på den här plattan, i alla fall inte textmässigt! Jag tycker nog att ”Akakabotu” låter lite Mothers of Invention anno 1968 om jag ska skrutinisera mina egna melodier. Sen är det ju faktiskt fruktansvärt svårt att tvätta bort en stämpel! Det känns inte som att det spelar någon roll vad vi gör, vi skulle kunna göra en Rammstein platta och recensenterna skulle ändå säga ”ja, retroproggarna Beardfish är tillbaka med en ny skiva och det låter mycket gammal ost, tänk er Gentle Giant, King Crimson och Yes – ja fast inte riktigt lika bra då förstås...”

Foreløpig har jeg bare tilgang til kjipe MP3-filer av denne utgivelsen, så hva kan du fortelle om det ordentlige fysiske produktet? Det følger med en DVD denne gangen. Hva kan fansen forvente å se her? Og albumet kommer også i LP-formatet! Er dette en «First» for dere og var det deres eller platekompaniets avgjørelse? Alltså, jag har inte sett omslaget fysiskt än faktiskt men om det blir som det är tänkt så kommer det att se fantastiskt ut! Spencer, som designat det, är så jävla grym. Det var vår idé med vinylen faktiskt, vi har alltid velat släppa en vinyl och den här gången förhandlade vi åt oss det. Vi hade det hela tiden i åtanke när vi spelade in och när vi mixade och mastrade och allting, till och med låtordningen på plattan är anpassad för vinyl! DVD’n är en rolig bonus, den innehåller en 60-min konsert från ett support-gig åt Pain of Salvation i Holland i höstas på deras turné. Den innehåller även en hemmagjord ”making of” film från inspelningen av ”Mammoth”.

Og som den real karen Rikard viste seg å være, så snekret han sammen noen korte kommentarer rundt låtene på «Mammoth» også. Her er det bare å sette på albumet i bakgrunnen og lese hans betrakninger ettersom albumet skrider frem.

«The Platform» Det här var en av de första låtarna vi började repa inför nya skivan och den antog många former innan vi hittade denna. Det är nog min favorit på nya skivan tror jag, jag älskar den drivande känslan i det första riffet, känns rätt mystiskt och som att man är på väg mot nåt.

«And the Stone Said: If I Could Speak» Jag utnämner denna till den mest stereotypiskt sett proggiga låt vi någonsin gjort! Det var så jag presenterade den för grabbarna när vi började repa den. Lite som en pastisch på 70-talet! Men jag är väldigt nöjd med den och jag tycker att vi hittade en känsla i den som gjort den till vår egen. Den andra delen när den går ner i tempo är bland det bästa vi gjort i min mening. Vi tog med en saxofonist, Johan Holm, som spelar melodi istället för mig och det var en rolig grej. Skön gästsång av Jimmy Jönsson också som growlar loss!

«Tightrope» Jag hade lyssnat väldigt mycket på 60-talsbandet Love ett tag och då dök den här låten upp. Jag tycker den är som en liten frisk fläkt på skivan och jag gillar verkligen melodierna och känslan rent allmänt.

«Green Waves» Skivans tyngsta låt antar jag, helt makalöst rolig att spela live. Det var fruktansvärt roligt att spela in denna, för den växte liksom fram i studion. Jag tror aldrig att jag har skrikit så här mycket under en inspelning och då speciellt i Green Waves.

«Outside/Inside» Ett gammalt pianostycke som jag hade spelat in 2004 under rätt skumma förhållanden: Jag ställde en mikrofon på min balkong och spelade in mitt i natten samtidigt som jag satt inne och spelade in pianot och sen panorerade jag dessa till höger och vänster. Vi behövde något sånt här på skivan och de andra gillade den så vi tog med den helt enkelt.

«Akakabotu» Akakabotu är namnet på en elak björn i en gammal japansk tecknad film som heter Silver Fang. Det betyder röd hjälm tydligen. Här är Johan med och tutar i sin altsaxofon igen (även en barriton) och det blev väl lite hans låt på den här skivan. Även denna är rolig att spela live för då brukar det bli improvisations-VM i mitten!

«Without Saying Anything feat. Ventriloquist»
Ja, den här är ju ganska poppig kan jag tycka. Men jag gillar soundet vi fick till, det är lite Salem Al Fakir möter Procol Harum eller nåt! Favoritdelen är nog Ventriloquist på slutet, ruskigt roligt att spela och en bra text i min mening. Den här innehåller nog den knivigaste delen på skivan att spela också: ingången till andra versen är rätt knepig faktiskt, väldigt mycket Destined Solitaire (som är fullpackad av såna där grejer!), den skulle nog kunna platsat på den plattan likväl.

Siden dere spiller Progressiv Rock må vi plotte inn noen nerdete detaljer også. Er det noen av dere som har formell utdannelse i musikk, enten via musikkleksjoner hos privatlærer, universitet etc? Er det noen utstyrsfreaker i bandet? Hva slags utstyr brukte dere i studio? Er attityden deres at «only vintage is real» eller will en god software-lyd holde i massevis for dere? Studioet er det samme som alltid, eller? Ok, nerd alert! 1. Ingen av oss har gått någon högre utbildning inom musik än gymnasial utbildning. Det är pub-gigens och coverbandens hårda skola som format vår kunskap. 2. Vi är väl lite gear freaks hela bunten. David köpte nyligen en jäkligt fet gammal Cuntroller förstärkare, känd som en Marshall-killer! Vi älskar fuzz-pedaler båda två och har ett helt gäng med olika pedaler som vi lattjar med för att hitta sound. Jag använde en ny Marshall under inspelningen av ”Mammoth”, en Vintage Modern 50-watt som jag är mycket nöjd med – den låter som en blandning mellan en gammal plexi och en jcm800, helrör förstås! Sen har vi ju en Hammond B-3 med ett Leslie 142 med på inspelningen också, det var ett tag sen vi använde den på en platta (tack vare alla Clavia produkter, Nord Electro, C-1 Combo Organ osv) och som vanligt använde vi min gamla monofoniska ARP Pro Soloist synth en hel del. David la dessutom lite roliga grejer med en lånad ARP Odyssey, riktig jävla oljuds-synth! Robban körde på sin gamla 70-tals HH-amp till basen, den låter grymt bra. Mange hade faktiskt ett nytt trumset under inspelningen, ett Tama Starclassic med två golvpukor samt 24’ kagge! Tidigare har han haft en 18’, så det lät fett och bra. 3. Vi blandar alltid vintage och nya grejer, men det är nästan alltid roligare att spela på äldre utrustning. Det finns en känsla i de äldre grejerna som jag inte tycker att man hittar i nya instrument. Min Gibson SG som jag köpte ny 2005 har bara blivit skönare och skönare att spela på, så det händer väl något med grejerna ju mer man spelar på dem också... smuts kanske?4. Vi spelade in i en studio som vi har spelat in i förut, The Overlook. Den ligger ovanför våran replokal, i samma hus, så det är ju jävligt praktiskt! Det hände väl egentligen inget konstigt eller pinsamt eller så i studion, men det som hände finns filmat och är med i making of delen av DVD’n.

Dere har være på turné med Ritual og The Tanget. Deres første turné? Tvang dere The Tangent til å prate svensk i bandbussen? Er det noen band dere ellers kunne tenke dere å dra på turné med? Hvordan ville den perfekte konserten med Beardfish fortone seg? Sjøl holder jeg Pink Floyds konserfilm «Live at Pompeii» meget høyt i aktelse. Vi behövde aldrig tvinga de att prata svenska! De är ju svenskar hela bunten, förutom Andy då förstås, stackarn! Den turnén var riktigt rolig och ja, det var vår första riktiga turné. Vi hade det mycket bra när vi åkte med Pain of Salvation i höstas också så dem skulle vi nog gärna turnera med igen! Jag tycker det skulle vara riktigt roligt att göra en sån där Pompeii konsert och filma, kanske vid en sjö mitt i sommaren, riktigt nordiskt så där... men jag har väldigt lite ambitioner förutom musiken här i livet, så vi skulle nog bli tvungna att plocka in någon annan som fick sköta det visuella åt oss.

Det var i grunn det jeg hadde. Jeg håper at spørsmålene ikke var for kjedelig, plagsomme eller idiotiske, haha! Du kan runde av intervjuet slik du ønsker eller så kan du fortelle oss hvordan dere endte opp med navnet Beardfish. Tusen takk for å ha brukt tid på å svare spørsmålene iallfall!
Ja, det var ju en lång jävla intervju du knåpat ihop (eller var det mitt fel som svarade så långt kanske?) men det var kul!